Min son Nils föddes hemma i gästrummet

september 8th, 2009 • Livet

Jag funderade på att skriva en text om när min yngsta som Nils föddes i somras men när vi blev intervjuade av Eva Ahlstrand Berkland för Allers räkning så tyckte jag att hon fick till det så bra att jag slopade min egen text. Allers har ingen nättidning så här kommer hennes text.

Tiden var nästan rätt, men platsen fel. Nils Lillebror Westlindh hade så bråttom till världen att hans föräldrar inte hann in till BB. Han föddes hemma i gästrummet, med assistans av pappa och mormor.

– Och på en bättre plats kunde det inte bli, säger de efteråt.

Mamma Sara Westlindh, pappa Gunnar Bark, och mormor Lilian Westlindh är rörande eniga – de har varit med om något riktigt ovanligt som gett upphov till starka och omtumlande känslor. Med förenade krafter och stor koncentration hjälpte de lille Nils till världen en natt i mitten av juli.

– Allt gick så fort, säger Sara och berättar om hur hon på kvällen den 12:e, en vecka före förväntat datum, kände värkar.

Klockan var 20.30 och det var sju – åtta minuter mellan värkarna. Vid 22-tiden ringde hon till sin mamma Lilian i Säffle, som var beredd med färdigpackad väska för att snabbt kunna åka iväg och ta hand om Sara och Gunnars tvååring Elis, på deras gård utanför Molkom.

Omkring halv tolv på natten var hon framme. Sara berättar att intervallet mellan värkarna då var detsamma, och att hon och Gunnar lagt sig för att vila. Eftersom allt var lugnt gick även Lilian och lade sig, och somnade.

Klockan 01.40 var värkintervallet fortfarande detsamma, men smärtan hade tilltagit i styrka. För att ta det säkra före det osäkra väckte Gunnar då Lilian och ringde till BB och förvarnade om att de var på väg in. Och så gick han ut för att köra fram bilen.

– Det kan bara ha tagit ett par minuter. När jag kom in satt Sara i gästrummet med väldiga värkar. Då ringde jag BB igen och sa att vi inte klarade att ta bilen. De sa att jag skulle ringa 112.

På larmcentralen förhörde de sig om läget, och bad Gunnar att ringa igen. Men när han 01.55 lade på, hade Sara gått direkt över till krystvärkar. Hon hade inte en chans att hålla igen – bebisen var på väg!

Gunnar drog då snabbt av henne byxorna, och såg att huvudet redan var ute. Lilian fortsatte att hjälpa Sara med andning och psykologiskt stöd, medan Gunnar tog hand om resten av förlossningen. I nästa krystning kunde han dra ut hela kroppen, och 02.10 lade han lille Nils på Saras mage.

– Då tittade vi bara på varandra alla tre. Sedan tog vi lite kort och bara skrattade och var glada.

Gunnar skrattar också när han berättar att han och Sara har akademiska yrken, men att de har får på gården. Därför har han varit med och förlöst många tackor, inte sällan med komplicerade lägen på fostren.

– Men jag trodde aldrig att jag skulle få nytta av det när det gällde en egen son. Jag har alltid sagt att djur är något helt annat, men jag kände igen mycket. Det är samma krystintervall, och samma förlopp, säger han.

Efter att Nils väl kommit ut, ringde Gunnar 112 igen, och meddelade att läget nu var ett annat. Sedan dröjde det någon kvart innan ambulansen kom. Först ville personalen att Sara själv skulle gå nedför trappan. Gunnar påpekade då att navelsträngen ännu inte var avklippt, och det blev han som fick göra det.

När Elis kom till världen var det Sara som höll i saxen. Men trots att det nu var första gången som Gunnar fick klippa av en den livsförsörjande länken mellan moder och barn, blev det ingen magisk upplevelse. Han beskriver det snarare som en rationell handling.

– Men många tycker att det är väldigt häftigt – jag tycker att det var häftigare att få förlösa sitt barn, säger han med en röst som klingar av lycka.

På BB fick alla inblandade mycket beröm för sitt lugna agerande, och efteråt har Gunnar jämfört sina upplevelser av de två olika förlossningarna han varit med om. När Elis föddes inne på BB var det en alldeles fantastisk händelse, men ytterst vilade ansvaret på personalen. När Nils föddes hängde allt på dem själva, och det gav en ännu större känsla av närvaro i skeendet och en mycket stark känsla av närhet mellan Gunnar och Sara.

– Därför blev det här en stor upplevelse, att vi gjorde det tillsammans. Jag blev väldigt rörd över att få barn, och mycket berörd av att få ta emot det själv. Och jag var glad över att situationen blev som den blev.

Ingen hann känna någon rädsla, och Gunnar tror att det underlättade att han och Sara utstrålade värme och trygghet mot varandra.

– Hon kunde ju ha fått panik, säger han och gissar att svärmor Lilian Westlindh kanske blev en gnutta skakis.

Men inte – hon behöll fattningen.

– När vi förstod vad som höll på att hända tittade jag bara på Gunnar och sa – nu gäller det, säger hon.

Det blev en snabb men helt odramatisk förlossning. Och bättre för lille Nils kunde det nog inte bli, tror Lilian.

– Jag vet inte om så små barn kan förnimma något, men det var inget starkt ljus och inget slammer. Det var en så fin födelse – det var så jordnära, och något vi helt enkelt bara måste ta tag i.

Alla tre tycker att de varit med om något mycket speciellt, och Lilian säger att det var alldeles underbart när Nils tog sitt första andetag och gav upp sitt första skrik.

– Det var en stark och omtumlande upplevelse att få vara så nära sitt barn och uppleva sitt barnbarns födelse. Jag har varit med om något stort, som jag aldrig kunnat drömma om, säger hon.

Inte heller kunde någon i familjen föreställa sig att Nils ankomst skulle bli så uppmärksammad. Redan dagen därpå, när de var hemma igen, ringde lokaltidningen. De hade snappat upp en hälsning som Saras pappa skickat via radion, och även rikspressen hörde av sig.

– Sedan var det Nils på hela löpsedeln. För oss var förlossningen inte så upphaussad, men det har blivit lite ståhej efteråt, säger Sara och ler.

Nils har också rumsterat om lite bland relationerna i familjen. Elis är jättestolt över att ha fått en lillebror. Och i stället för att bli avundsjuk på att han kräver deras mammas uppmärksamhet har Elis gett sin pappa en mycket större roll än förut.

– Nu är det mer han och jag, och det känns också väldigt, väldigt roligt, säger Gunnar.

Text: Eva Ahlstrand Berkland

Trackback URI.